K?nslodun

K?nslodun

En stillsam regnafton i juli
en tanke slog rot, ett schackdrag togs, 
i ett ännu ej vattenfyllt jordkällargolv.

I det stampade jordgolvet
luktar det starkt av saltdränkt fuktig mylla
som nyss har vaknat upp ur dvalans tid.

Inkilad mellan två tegelstenar
låg ett hopvikt andetag
iklädd svarta poesikläder.

Duvgrå är nattens tysthet
och ett ålderstiget träd lutar sig trött
mot en gammal jordkällarvägg.

Margareth Osju

Gryningsljus

Gryningsljus

Våren låg stilla med nyvakna ögon
medveten om det nordliga gryningsljuset
som avtecknade sig som en siluett
mot horisontens sidenbandsbeklädda gestalt.

Norrsken, mörkslitet av ålder
jagade sina första kyssar.


Den sydliga morgonrodnadens kvardröjande minnen
av stjärnbeströdda nattliga ljuseldar,
dröjde sig kvar,
och speglade in sig i himlavalvets azurblåa spegel.

Morgondimma efter midnattstimma,
stillhet mognade i din jord.

ur Årstidernas kalender, Maj

Margareth Osju

Samtal

Samtal

Gränser mellan ordlösa samtal

 

vid hudytan,

en vattendroppe klamrade sig fast

 

och ett förlorat minne

brast i gråt

Stillhet

Stillhet

Ett tillstånd av nuet

 

Det droppar stillhet från det spruckna fönstret
med vita mjuka droppar
som skänker livet,
vila.

Stillhet

Det droppar tystnad från det murkna taket
skönheten i stunden
som berör livets
andetag.

Det droppar harmoni från ruinens sista stoft
med tysta minuter.
Här andas livets lunga.
liv.

Stillhet
Tystnadens kärna.
Orörlig.
2003-06-14

ur 'Årstidernas kalender, September'

Att sa ett sublimt ?gonblick

Att sa ett sublimt ?gonblick

En upptäcktsresande i skiftande färgskalor
som utforskade sina innersta motiv av färgade monologer
med  Sigmund Freuds psykoanalyser.
Han fick sin pensel att sjunga stekta solstrålar
som skrev dagboksfragmenten i olja.

Blomsterdekorationer av levande måltider,
mitt emot ett ansikte som var nyvaket till livet.
Den starkt kryddade varmrätten blandades
ömsom stillsamt ömsom våldsamt av smala händer.

Det skapande Förmänskligande hyllades i overklighet
och penseln förvandlades till poetens glödande penna
som målade inte bara ansikten utan också själar
med rymdens stjärnbeströdda svärta.

Att så ett Sublimt ögonblick,
att inplantera Rafaels hallucinationer,
att gräva fram Labyrintens vilseledande grav
blev en ständig utmaning i (o)medvetna inslag.

Hans konstnärliga uttryckssätt kysste varandra
och fyllde surrealismens existens med välförankrade meningar.
En välkomponerad färgkaskad av oljeakvareller
i sin nakna uppriktighet.

”En skiva stekt bacon
förvandlades till ett mjukt självporträtt ”

Margareth Osju

I dansens virvlar

I dansens virvlar

….vill du följa med mig hem ikväll?

 

Kvinnan i vitt och kvinnan i rött

Jag är osynlig, tänkte  kvinnan i den vita klänningen, när hon klev in i danssalen, ingen ser mig.
Varför ser ingen mig? Jag vill så gärna träffa någon  som tycker om mig.
Hon ville ställa sig upp och skrika högt: Se mig!

Jag önskar att jag vore osynlig, tänkte kvinnan i sin eldröda klänning
när hon steg in i danssalen och kände de många blickarna på sig.
Varför måste jag synas?  Jag vill bara vara osynlig, vill vara ensam.
Hon hade lust att skrika rakt ut: Se inte på mig!

Vad är det för fel på mig? tänkte kvinnan i vitt.
Varför vill ingen dansa med mig?
Hon såg sig sökande omkring, men varje gång hon mötte någon mans ögon,

vek han undan med blicken.
Snälla, bjud upp mig, någon! hade hon lust att skrika rakt ut.

Vad är det för fel på mig? tänkte kvinnan i rött.
Varför måste dessa män komma och bjuda upp mig till dans? Ser de inte att jag inte vill?
Hon undvek skickligt att möta deras sökande blickar.
Snälla, lämna mig ifred! hade hon lust att skrika rakt ut.

Varför vill alla dansa med kvinnan i rött? tänkte kvinnan i sin vita klänning.
Vad ser de hos henne som inte jag har? 
Men hennes klänning är vacker.

Varför bjuder inte männen upp kvinnan i den vita klänningen som så sökande ser sig omkring?
tänkte kvinnan i rött. Vad har hon som inte männen vill ha?
Får jag lov? sluddrade den berusade  och ville bjuda upp kvinnan med den röda klänningen.
Nej tack, svarade hon kyligt. Jag dansar inte med någon som  knappt kan stå på sina ben.

Får jag lov? sluddrade den berusade och bjöd upp kvinnan i den vita klänningen.
Ja tack, sa kvinnan och reste sig upp. Han dansade med henne, tafsade och kysste hennes hals.
Hon räknade minuterna tills dansen skulle ta slut.

Ingen ser mig, jag är osynlig tänkte kvinnan i vitt, efter den långa kvällen när hon knappt fick dansa.
Jag vill inte gå hem
ensam.

Varför ser så många mig? Önskar att jag vore osynlig, tänkte kvinnan i rött
efter den långa kvällen när hon trött i fötterna bara längtade efter att få åka hem.
Jag vill hem
ensam.

Sista dansen
Kvinnan i vitt såg sig sökande omkring och fäste blicken på den sluddrande mannen.
Hon reste sig upp och bjöd upp honom till dans. Vill du följa med mig hem? tog hon mod till sig att fråga.
Ja, svarade han sluddrigt. Kom, vi går.

Sista dansen.
Kvinnan i rött reste sig snabbt  och tog sin väska. Nej tack, svarade hon på frågan om att dansa.
Jag längtar hem. Ha en trevlig kväll.
Hon tog första taxin hem
ensam.

Morgonen kom.

Kvinnan som bar den vita klänningen såg mannen gå sin väg.
Han gjorde mig illa, jag borde inte låtit honom följa med mig hem.
Varför gick jag ut igår? Hon grät när dörren stängdes.

Kvinnan som bar den röda klänningen vaknade, log och bryggde sitt kaffe,
går tillbaka till sängen och kände sig glad.
Det var nog rätt så trevligt igår ändå, men nästa gång vill jag dansa med min vän,
som kommer hem idag.

Kvinnan i svart.

Det ska bli intressant att se  hur människorna är på detta ställe, tänkte kvinnan i svart
när hon klev in i danssalen och tittade sig omkring.
Inombords suckade hon, hon hatade nattklubbens ytlighet, men hon ville så gärna göra sin  väninna glad.
För väninnan älskade att dansa och det var sällan hon tog sig tid att gå ut,

med make och barn, hus och allt som fanns omkring.

Nåväl, tänkte hon lite ironiskt när hon tittade sig omkring och såg  männens värderande blickar på dem.
Känn er blåsta, grabbar. Ingen av oss kommer att följa er hem.
Hon satt och iakttog väninnan som dansade med en rund och mysig kortväxt man vars mage studsade upp och ner. Men dansa kunde han. Hon log när hon såg väninnans glada leende i dansens virvlar.
Hon är fin, min väninna, så glad för hennes skull.
Hon är så lycklig och hennes man är  lika fin.
De förtjänar varandra.

Hon tittade sig omkring på de festglada människorna. Så mycket ensamhet som finns, tänkte hon sorgset,

när hon såg människors desperation, på jakt efter någon.
Tankfullt såg hon på en kvinna i vit klänning som satt ensam och drack sin drink,
rökte och tittade nästan vädjande på varje man som gick förbi.
Hon kände plötsligt medlidande med den okända kvinnan.

Hon fortsatte att iaktta människorna omkring sig, såg en kvinna som bar en flammande röd klänning.
Den klänningen är verkligen vacker, tänkte hon för sig själv, men kvinnan ser inte naturligt glad ut,

 även om hon är omsvärmad av så många. Jag får en känsla av att hon saknar något.
Tankfullt iakttog hon det bittra draget  runt kvinnans mun.

Hon la genast märke till mannen som klev in i danssalen och ryste.
En avdankad playboy som tror sig vara gudarnas svar på kvinnornas dröm.
Med lockigt hår i sjuttitalslook, tajta kläder, skjortan uppknäppt så att man kunde se hans håriga bringa.
Skulle inte förvåna mig om han har varit dansbandssångare, tänkte hon lite sarkastiskt.

Hon iakttog hans jaktmanér.

Hans värderande blick på varje kvinna han passerade, hans närgångna sätt när han dansade med kvinnorna.
Hon tyckte synd om kvinnan i vitt som dansade med honom. Hans händer ville nästan dra upp hennes klänningskjol.
Hon iakttog hans förolämpande sätt mot två söta och unga tjejer som gick förbi.
Han rörde vid den enas bröst och log , hon sa något med ilsken min och gick långt därifrån.

Sista dansen.
En man kom fram och frågade:
Får jag slå mig ner? Jag är inte bra på att dansa, men jag tycker att du ser trevlig ut,
och jag vill gärna prata lite med dig, om jag får?

 Förvånad över mannens ärlighet sa hon ja.

Han var trevlig och fick henne att skratta,  och det visade sig att de hade gemensamma intresse.
Musiken var högt att de nästan skrek sig hesa, 

och det fick dem att luta sig tätt intill varandra för att höra varandras röster.

Tack för samtalet, sa den trevlige mannen och hjälpte henne med kappan.
Jag tyckte om att prata med dig, skulle jag kunna få ringa dig någon gång?
Tveksamt gav hon honom sitt telefonnummer.
Tack själv, hörde hon sig själv säga.

Morgonen kom.
Kvinnan i svart sov när en liten röst väckte henne. Hon vaknade och log varmt mot sin lilla dotter.
Hade du kul, mamma, när du var på fest? frågade den lilla. Jag och mormor bakade en tårta till dig.
Jag hade trevligt, log modern och kysste flickans kind.
En tårta, mmmm, vad gott!

Kvinnan i gult

Det ska bli så roligt, tänkte väninnan.
Det var så länge sedan jag var ute och dansade, det blev inte så mycket tid över sedan hon gifte sig
och barnen föddes strax därefter, en efter en.
Hon klev in i danssalen i sin gula fina dräkt.
Lite omodern må den vara, men den satt fint på hennes lite knubbiga kropp.

Förväntansfullt tittade hon på de som dansade och såg genast vilka män som kunde dansa.
Men honom där, tänkte hon, skulle jag vilja dansa med.
Hon log mot den dansande mannen, lite rund och satt och utan hår men han kunde verkligen dansa.
Han log tillbaka.
Hon hann knappt sätta sig förrän hon blev uppbjuden av den knubbige mannen,
och hon blev glatt överraskad över hur bra han kunde dansa.

Vigselringen glittrade på hennes finger när hon dansade till musikens toner.
Hon skrattade glatt, och den dansande mannen log tillbaka, överförtjust över hennes glada sätt.
Hon skrattade ,överraskad när hon knappt hade hunnit sätta sig innan hon åter blev uppbjuden.
Lycklig dansade hon med den långe mannen.

Sista dansen.
Den knubbige mannen var genast vid hennes sida och frågade: Vill du dansa sista dansen med mig?
Hon log och svarade förtjust: Det är klart att jag dansar sista dansen med dig.
Tack för en underbart trevlig kväll, log hon och tackade den belevade danskavaljeren

som hjälpte henne med kappan. Det är sällan jag går ut, jag har man och barn och lite tid.
Han tackade och bugade och kysste hennes hand på gammaldags maner.
Ett nöje, min kära, sa han innan han gick.

Morgonen kom.

Kvinnan i gult väcktes av makens kärleksfulla beröring på sin kropp.
Lojt vände hon sig om och besvarade hans kyss.
Jag har saknat dig, sa mannen med ömhet och åtrå i blicken.
Ungarna är hos farfar, så vi har hela dagen för oss själva. 

Margareth Osju

Skrivet i mosaik

Skrivet i mosaik

 

Det är tid att skriva en årsdikt i mosaik,
susade ekens kronblad som skyddade
molnspeglingens skimmer av silver
när den varsamt vidrörde näckrosknoppen
som ej öppnats än.

Dikten rörde sig sidleds i sommarhettan,
med oklara detaljer i avskildhet.
Repliker spelade kulörta spegelblanka kulor
med sista ordet som det slutliga målet.

Budskapet från en döende sommardikt,
invävd i en pånyttfödd vårdikt
kom från den främmande rösten
i den stora stenen som klövs i rektangulära bitar.

”Här ska du bo, du som söker tålamod,
intill vårflodens överlägsenhet
gentemot strandkantens eroderade sandkorn”.

Allt har sin tid, även så hösten
som dallrade obeslutsamt till marken
men ikväll är jag för trött
för att klyva itu konstverkets sju underverk.
Arbetet krävde sin tribut
inom loppet av sju vintriga år.

Den där vintern bad om tålamod
där tiden, den obekanta tiden
började sin nedfrysningsprocess
av segrar och nederlag.



Jag fick en sommarsol fördelat om året
som borde ha lyst upp de droppar av vårregn
som dracks ur kupade händer.
Livsringar i de gamlas sällskap befästes
under den blågula flaggan som var hissad till hälften.

”Jag bad om spegelblankt tålamod i mosaik.
Minns du det?
Det var det enda jag begärde.”

 

Margareth Osju

Osminkad

Osminkad

Räck mig din hand....

 

Sarkasmen inbakade i osminkat självgodhet

hemsökte mig när min iakttagelseförmåga och logik tvivlade som mest,

viskade hånfull till mig, att jag aldrig gjort honom besviken.

 

”Kärleken har så mycket att tänka på.

kärleken har så många som ska räddas från hat.

Bryr den sig egentligen om dig?”

 

Tog jag hans ord på allvar, blev saken bara mycket värre.

 

Den objudna tanken kom till sist

mitt i min förstening av klassisk bildning

iklädde sig i min svarta skugga

speglade sig i min inre sorg

och snickrade till sist

pusselbitar ur mitt liv.

 

Om man bryr sig om en människa i denna värld,

blir man ofrånkomligen ledsen ibland.

2009

Chanser jag aldrig tog

Chanser jag aldrig tog

…när möjligheterna knackade på.

 

Jag tog aldrig det tåget som gick till det okända målet

Utan stod bara och vinkade farväl till de som klev på.

Jag tog aldrig flyget som kunde ta med mig till solen

utan jag stod kvar bakom molnet, och drog jackan tätt omkring mig

när ensamhetens kyla omfamnade mig.

 

Jag tog aldrig bilen och körde alla de mil som krävdes för att hitta hem,

utan jag parkerade bilden i garaget, låste bildörren, och stannade i mitt trygga bo.

Jag tog aldrig cykeln för att cykla till stadens utkant för att be om förlåtelse

utan stod och slickade såren medan åren passerade.

 

Och jag gick aldrig den promenad som skulle förändra mitt liv

utan stängde mitt fönster och hörde aldrig fåglarnas kvitter när våren kom.

 

Och jag tog aldrig chansen att våga vara den jag innerst inne är

och leva mitt liv så som jag alltid drömde om att få leva

utan jag gömde tankarna väl och avundades de som vågade leva.

 

Jag tog aldrig chansen, för jag var rädd att fånga möjligheterna

som dök upp i mitt liv.

2002-01-10

 

”Biljetterna som skall bokas för att resa till okänd ort, är egentligen ditt eget mod att våga förlora

 och modet att våga vinna”

Tarens fodelse

Tarens fodelse

Från den stunden, då den första tåren

frigjorde sig från smärtans ljudande djup

föddes vi.

 

Vi blev till två gråstenar som bildade en vivelvind

i ett instängd vattenfall.

Vi blev till två saltkorn runt en vilsesatt pärla

Förenade av livets första tår.

 

Från den stunden, blev det vår ensamma uppflammande födelse,

där drifterna och instinkterna rymdes i en livmoder,

inristade i stentavlor av granit.

 

Vi blev till två saltkorn runt en vilsesatt pärla

förenade av livets första tår.

 

Plötsligt, som i en givet utgjuten signal,

mångfaldiggjordes vårt beskyddande hopp,

i det underverk som blottade sig naket

Inför ljusets pånyttfödelse

ur Solförmörkelsens era

Margareth Osju

Den stilla stunden vid elden

Den stilla stunden vid elden

Sprakandet kommer naturligt

från stockelden som just är tänd.

Lågorna, som en flammande vagga i aftonljuset

leker sin oskyldiga lek i brännande hetta.

 

En enda blick, från skyddslösa ögonpar,

fångar eldens livliga intensitet.

 

Sprakandet spelar strängarnas ljus

med sin luftiga lyra av flammande lågor.

En darrande guldgaffel

i mitt tempels mörka nätter.

 

Kraften, som födds ur eldens kärna,

skänker rogivande välbehag.

 

Smekande gnistor, vänligt omslutande

möter i några korta sekunder de tankar

som dansar på tröskeln till en ny morgon.

Skuggspelet följer gryningsljuset,

och inväntar speglingen av lågans gyllene band.

 

Minnet av allt som gjort ont

döps i eldens namn, i en hemlig ritual.

 

Barmhärtiga välkomstlågor möter

återföreningar av stillhet och harmoni.

Elden flödar lågor av ro

och själens trötta grepp om tiden

slappnar av i ordlösheten.

Margareth Osju

Arvet

Arvet

 

            När vi blickar mot himlavalvets oändlighet, anar vi  måhända vårt arvs ursprung.

            Blickar vi mot stjärnornas glitter, anar vi kanske vårt arvs sköte.

            Blickar vi mot vintergatan, ser vi förhoppningsvis vår vandring

            från födseln till döden, för att återföddas i en annan tid.

 

            När vi ser på Moder Jord, ser vi livet i nuet.

            Blickar vi mot gryningen, ser vi måhända vår framtid stå skriven.

            Blickar vi mot skymningen, ser vi förhoppningsvis den förgångna tiden

            och blickar vi mot natten, ser vi vårt tidigare liv.

 

             Den blinde kan känna himlavalvets oändlighet och han ser tydligt sitt arvs ursprung.

             Han kan inte se stjärnornas glitter men kan ändå se sitt arvs sköte.

             Han kan inte se vintergatans ljus men han ser sin vandring från födseln till döden

             och ser sig själv återföddas på nytt.

 

            Han kan känna Moder Jord vibrera av liv, känna nuet utan att se dagens ljus,

            känna gryningens svalka och se sin framtid däri,

            känna skymningens längtan och se den förgångna tiden.

 

            I sin mörker ser han ljusets klara sken

            och oberoende av natten och dagen

            ser han klart sina tidigare liv.

           2002-04-11

           ©Margareth Osju

I djupet

I djupet

 

Det var vår övertygelse som till sist

stängde helvetens portar

 

Och det var bara för oss att inse

att vi skulle återfödas om och om igen,

så länge vi levde under prövotidens era,

och alltid på främmande platser

 

I vårt kaotiska febrila medvetande

viskade insikten att innan jordens inre exploderar i våra händer

ska vi, om allt går väl, vara tillbaka där vi hörde hemma.

 

I en annan värld

så långt härifrån som tänkas kan.

 

Den enorma vågen från havet nedanför

kastade ut oss, med sitt våldsamma skum,

till det okända i ett ursinnigt hugg

 

och för första gången

föddes en tår i våra ögon.

ur Solförmörkelsens era

Margareth Osju

 

 

Ur tystnaden fodd

Ur tystnaden fodd

En dödsbringande frätande syra

i huden på ett levande avfall väntade in oss.

Ondskans röst, född ur mörkrets svärta.

 

Myllret av vinglösa gråa fjärilar under dess blick

fick vårt hopp att vackla i svindel

och inse att vi var blinda mitt i en myrstack

av fastklamrad rutten stank av forna förbannelser.

 

Ett vildsint ritual i tortyr och blod på oskyldiga

krävdes av oss om vi ville ha fri lejd

från fängelsehålans isande avgrund.

 

Och i en plötslig uppvirvlande rysning  av avsky

vägrade vi att kapitulera

och vårt inre sken blinkade till och slocknade.

ur Solförmörkelsens era

©Margareth Osju

Fallet

Fallet

och vi föll alla de fallnas fall

genom vattendränkta ärr av köld

skrapade varandras misshandlade handflator

tappade greppet i de brustna handlederna.

 

och vi föll genom högväxta skälvningar

av morgondränkt regn

när vi gled tvärs igenom spindelnätets sista tråd.

 

I fallet genomborrade vi blixtens vredgade styrka

lösgjorde bergskedjornas isolerade sekler av jord

och törnbuskarnas sylvassa taggar

spikades fast i vårt kött.

 

Sönderflätade tungmål i en rök av aska,

bland slemmiga taggtrådar av utspottade saliv,

blev synliga i sina krater

 

och vi föll

och föll

och föll

 

 

och det dova plaskandet ekade värnlösheten

ur Solförmörkelsens era

©Margareth Osju

Flyktingens klagosang

Flyktingens klagosang

.. om frihetens skördar

 

Ni har fått mig på knä, fyrkantiga fängelseväggar av frihet.

Väggar blekta av lampans sken, som hör mitt dagliga klagorop,

som sväljer mina drömmar om frihetens skördar.

 

Ni har fått mig på knä , frihetens svarta nätter

som kväver med ensamhetens snaror och iakttar hånleende

 mina krampryckningar av vanvett.

 

Ni har fått mig på knä, ni räddande fallna änglar

med inskränkt verklighetssyn och välgörenhet

som raserar mitt sista uns av stolthet

och tystar min vanvettiga vrede.

 

Ni har fått mig på knä, ni frihetens bärare

som skändar min själ med vätan av medlidande

och förväntar er min tacksamhet.

 

Ni har fått mig på knä, i frihetens namn

och hemlandets tyranner skrockar belåten

över min flykt undan deras förtryck.

 

Men, mina skuldkänslor över de som blev kvar

i hemlandets tyranni, fick mig på fall,

långt innan ni fick mig på knä.

©Margareth Osju

2001-11-15

 

Tonsatt dikt/Demo

http://youtu.be/1em4v8F-3p4

Skeppsbrottet

Skeppsbrottet

Vi kunde känna tystnaden som skar sig genom luften

där ängarna var torra och tomma

och andades järn under övergivenhetens broar.

 

Mod svik oss inte.

 

Inte nu.

Inte igen.

Inte ännu en gång.

 

Vi var så intill döden trötta på att alltid kämpa

utan luft i våra lungor,

med händer kalla som is,

med fingrar sönderbrända av tistlar.

 

Ett svagt dunkande under huden

klamrade sig fast vid vårt sista hopp

där vi led skeppsbrott under hopplöshetens broar.

 

Dö inte Modet, vi behöver dig.

Svik oss inte.

 

Inte nu.

Inte igen.

Inte ännu en gång.

 

Det räcker för Guds skull!

 

ur Solförmörkelsens era

©Margareth Osju

 

Stenblocket

Stenblocket

Ett brutet stenblock av förhårdnader

från de anpassades omättliga hunger

blockerade utgången.

 

Döda rötter som törstade efter näring,

trasslade sig under vår leriga hud,

slog rot och förökade sig med stormsteg,

i det skalet vi använde som skydd.

 

Oavslutade tomma munnar

gapade med utslätade tungor

och dess kloroformdränkta andedräkt

kvävde luften.

 

Instinktivt ryggade vi tillbaka och fylldes

med en bitter doft av bortglömd skräck

som förankrades förevigt i vårt undermedvetna.

 

Vi lämnade bakom oss

ingenmanslandets skyttegravar…

ur Solförmörkelsen era

©Margareth Osju

 

Det kompletta morkret

Det kompletta morkret

Efter en natts irrande i begravda gångar

fastnade våra steg i ett flätverk av fuktig gyttja

där det härskade en ursinnig skummande skymning

 

och vi tvingades känna efter med våra  handflator

hur avståndet hann andas fem andetag

innan mörkret slukades oss.

 

Droppar av förblödande gryningar

fyllde våra artärer innan vi försvann

 

Lika osynliga som vi kom

ur Solförmörkelsens era

Margareth Osju

.

 

 

 

Vid bukten

Vid bukten

Jag lärde känna dig, vid bukten,

invid vattnet

där havet möter bränningarna.

 

Jag minns en inhägnad

smärtans skuldror

mellan de väldiga väggarna.

 

Ditt ansikte var uppgivet lutat åt vänster

när du öppnade dina armar, i en gest av glidande skuggor,

och du blottade för mig ditt liv,

genomborrad av tystnaden.

 

En skälvning av sorg visslade förbi mitt öra.

 

Det är kallt bland de osaliga

där vi färdades på bergskedjor utan stigar,

en dödlig fara i de ödsliga djupen.

 

Immiga rutor, dina ögon

där du åldrats i sorg.

Dina rädslor färgade av sig.

 

ur Solförmörkelsens era

©Margareth Osju

Den forsta resan

Den forsta resan

 

I

Där i det sällsamma mörkret,

långt borta från förlorade minnen

gled vi in i artärer av avlägsna galaxer

och skapade kollisioner med ljusets innersta kärna.

 

Mitt i den starkaste stjärnan

Och med hjälp av den enorma tryckvågen som bildades

Sprängde tiden sig till liv.

 

…och vi med den. 

 

Den forsta resan 1 / II

Den forsta resan 1 / II

Som varma kaskader i brännande skälvningar

skänkte vi till ljusets återsken, våra bara händer.

Vi blev till två glödande kroppar av universell fruktbarhet

som injekterade livsceller av ljus

i våra ännu ej fullbordade vener.

 

Vi sprängde livssubstanser

och andades livets första andetag

i ett enda ögonblick.

Den forsta resan 1 / III

Den forsta resan 1 / III

Här viskade galaxiska vindar

i universums meteoritbeströdda skogar.

Här bildades nya gryningsstjärnor

på vintergatans isblanka hav.

 

Där det nyss blåste omilda stormar

och kosmiskt stoft som ven förbi.

Här visslar nu den första solen

i universums skymningsljus.

Den forsta resan 1 / IV

Den forsta resan 1 / IV

I fjärran skymtades våra förutbestämda stigar

och väckte längtan till en annan sfär.

Vi blev till ett på brådisens trolska mark

på väg att gro jordens späda blad.

 

Endast ett glänsande komet passerade

där vi tveksamt stod och vajade

för att ta våra första stapplande steg

till den okända världen som skulle bli vårt nya hem.

Den forsta resan 1 / V

Den forsta resan 1 / V

Vårt universella levnadsår blev så kort

blott åtta minuter och tjugo sekunder

i odödlighetens stolta sfär.

 

ur Solförmörkelsens era

©Margareth Osju

Dold hemlighet

Dold hemlighet

 

Vårpromenad

Jag går ensam i den dimmiga skogen,

nära bäckens tysta porlande.

Isen knastrar under skosulorna,

och för varje steg jag tar

så prasslar det i de frusna kläderna.

 

Dimman dröjer sig tveksamt kvar över det tysta vattnet.

 

Solen är ännu dold bakom molnet,

månen försvann diskret med sitt trolska sken

och tog med sig stjärnfallet som ingav vintern hopp.

 

Vintern drar sig diskret tillbaka och lämnar sin frost

och välskyddad under dimmans böljande ridå

gömmer sig den kvardröjande vinterns sista andetag.

 

Vårvinternattens köld gör att is lämnas under skogens träd,

där solen ännu ej hittat sig fram.

Dagsmejan smälter is och snö,

och jag känner den iskalla vinden rufsa om mitt hår.

I luften sjunger fåglar, åter från flytten, de som gästar oss varje sommar.

De ber tystnaden att tiga, kvittrar farväl till vintern

och välkomnar den trevande våren,

som sakta visar sig när dimman lättar och solen vaknar.

 

Våren väcker

ensamhetens mörker.

 

Snart lyser ängen i maskrosfröjd,

vitsipporna åter i backarna står

 

 

och tyst berättar att nu är det vår.

Se, svalan flyger mot himlens höjd,

knopparna växer och brister snart,

snödroppar blommar och jublar att nu är det vår.

 

Våren väcker

den slumrande smärtan.

 

Jag fylls a oro och börjar samla vårliga minnen.

Doft från den skira grönskan, från påskliljor, narcisser och tulpaner

tränger in genom mitt halvöppna hjärtas kammare

och väcker mig upp ur dvalan.

 

Vem vet, kanske björkarna står gröna till påsk?

 

Prasslet från förra årets höstlöv

nyss vakna av den ljumma brisen

får mig att minnas det förflutnas vår.

Hoppet om livets tänds

nu blandas nytt och gammalt,

som så många gånger förr,

men det verkar nästan som om det gamla lever mer.

 

Jag samlar upp all gammal bråte

som bara väcker gamla minnen.

Det ska brännas upp på bålet

 när Valborg står för dörren

och elden hälsar våren välkommen.

 

Jag tog bara en kort promenad

för att känna våren vibrera av liv

och för att plocka en bukett tussilago

som får ersätta solen i mitt inre.

 

©Margareth Osju

2001-03-04

I nattens korridorer

I nattens korridorer

Drömde du om mig inatt?

….för jag vaknade tätt intill dig.

 

I nyckelhålet vreds en nyckel om

och på hennes läppar skymtade ett vemodigt leende

när en musikslinga flög in i rummet

bärande hemligheten att vi är den gemensamma smärtan

som står utanför tiden.

 

Drömde du om mig inatt,

för jag vaknade tätt intill dig.

 

Vi plockade en blomstrande ros,

blödande rött, som ett öppet sår i smärta

med längtan av saknad.

I ensligheten har vi gråtit i varandras armar

och i de mörkaste nätterna har vi sjungit de vackraste sånger.

 

Vi öppnade våra ögon mot kärleken

 i samma stund som ömheten tog sårbarheten i hand

och ett möte av längtan blev till.

 

Drömde du om mig inatt,

för jag vaknade tätt intill dig.

 

En dag behöver vi inte längre regla dörren

och hjärtat kommer att ljuda av hopp

och vi ska inte längre gå förbi oss själva.

En dag är vårt liv konstant musik

då behöver vi inte längre

lida  i vårt letande efter rim till den första sången.

 

I nyckelhålet vreds en nyckel om

och på hans läppar skymtade ett leende av ömhet

 

 

när en musikslinga flög in i rummet

bärande hemligheten att den vackraste sång ska vara en kyss

som står utanför tiden.

 

Drömde du om mig inatt,

för jag vaknade tätt intill dig.

©Margareth Osju

2002-10-22

Ej inbakad i ejderdun

Ej inbakad i ejderdun

 

…..Skattetabell:31

 

Skall det vara så svårt att förstå
varför sorg och glädje väger så ojämnt i våra händer?

Slentrian blev mer än godkänd på vår ammoniakfyllda tröskel
när vi tog klivet till att uppfinna barndomens glömska,
inbakade i våra egna ändamål.
Våra individuella liv blev nedpackade i dammiga kartonger
när vi tog klivet till att konstruera ett ytligt liv av (o)lyckliga fasader,
när vi gödslade missnöjet med superextrakt i våra medhavda säckar av kattguld.

För alla andras behag.
För alla andras hopknipna munnar.
För alla andras designade talesätt.

Skall det vara så svårt att förstå
varför välbehag och obehag vägde så ojämnt i våra händer
när skuggor av andras tyckande styrde våra liv?

Vårt (o)liv.
För alla andras destruktiva (o)behag.
För alla andras (o)intresserade ögon.
För alla andras njutningslystna munnar.

En förenklad självdeklaration av våra hoptvinade maror
visade en utdelning med hundraprocentig ränta,
av det djävulska missnöjet som envisades med att få övertaget.

Den simplaste ägodel vi får behålla,
är en övergiven trädgård under smältande avgasfärgad snö
av våra uthärdade (o)levda liv bland välputsade slutna fasader.
Ändå vägrade vi lämna till kronofogden

 

 


ejderdunstussar av våra liv,
indränkta i kloroform.

Vårt (o)liv
För alla andras välbefinnande.
För alla andras hämningslösa tunga.
För alla andras bortvända ansikten.

 

©Margareth Osju

Sorgkant under naglarna

Sorgkant under naglarna

 

… och fjärrskådande ögon

 

Dofter från jasminer och syrener,
särskilt utvalda orkidéer
lukt av nybryggt kaffe, mörkrostad för dagen,
från Brasiliens kaffeodlingar
smaksatt med en bit socker,
vitt som gräddens droppar, en berusning i nektar
blev till ett i en stund av själslig vaka
när nostalgin tände naturens ro.

Dunkelt upplysta ekmöbler,
med en flortunn hinna av dammigt tyg,
bokväggar av bevittnade tragedier
och omlästa kunskapsrader,
bibeln på nattduksbordet
ingav tröst och hopp om lyckligare tider.

En gammaldags virkad bonad över sängen,
med broderade ordspråk,
följde de inneboende korstygnsmönstrens
linjer som speglade sig i vaxljusets sken.

Ett knytte månsken , upptagen av planer,
smög sig in i tankarnas vrå
osynliga änglar, sittande på varandras knä,
lyfte sina händer mot nattens länder,
moraklockans fridsamma gång hördes klinga,
psalmsånger hördes ur fågelstrupar,
hammarslag hördes på avstånd.


Jag satt ensam med fjärrskådande ögon,
och tuggade på ett halmstrå av minnen,
med droppande källvattenstankar,
med gungande vassrörsvagga,
och betraktade den rogivande skorstensröken
som ringlade sig upp mot himlens östanväder.

Jag skrev med nysådda åkrar under mina naglar
och undrade för mig själv i stående tystnad
om jag kan så i jord mina ännu levande minnen?

 

©Margareth Osju

Tvivlet och kvalet

Tvivlet och kvalet

Mellan viljornas strängar

 

En man och en kvinna upptäckte varandra
där de stod tätt intill, i kön, med korgarna fyllda av varor,
väntandes på sin tur att betala för kalaset.

Efter lång tids ensamhet
de bådas påtvingade avskildhet
gjorde att blygheten tog makten över deras uppbådade mod.
Stammande läppar och försvunna ord
rodnande kinder och skamsna ögon
talade sitt tydliga språk.

Men, sorgligt nog
hoppade deras blyginkapslade hjärtan
över ett slag
två slag
tre slag
och paralyserade förföriska vårdagar
till kristallklara vinternätter
utan fjärilslätta kyssar
av pockande begär.

De slog ner blickarna för att dölja tankarna
om smeksamma tankar och ömsinta beröringar
om heta begär och varma önskningar
som sprang mellan viljornas strängar
och fyllde hjärtat av framtidshopp.

Men, sorgligt nog
endast osäkerhet uppstod ur deras närhet,
Rädslan i att blotta sitt jag tog över
och i villrådiga böner
de gick

 


och de gick
var och en hem till sig.

Och allt blev som förut i deras osmältbara grottor
ett meningslöst vardagligt liv av oförutsägbar rastlöshet
som vill slicka i sig lite gemenskap.

 

Margareth Osju

2003-12-01

Dikter och svartvita rosor

Dikter och svartvita rosor

XXVI

 

 

Jag gick barfota med nedsänkt huvud i tusentals år

trampande över taggiga buskar och nedfällda grenar,

i detta förflutna som har blivit en del av min verklighet.

Stövlarna hittade jag till sist bakom högar av obrukbar jord.

 


Jag gick som om jag hade gått på tå,

i djupa skogar, i träskmarkers djup, i universums rymd.

Jag gick med tusenåriga steg på frusna drömmar,

halkade in på kalla årstider av sjunkna fotspår

som var nedfrysta utav nattsvarta nätter.


Jag gick över tystnaden som letade efter sina kvävda offer.

Jag gick över utsvultna själar som hackade sönder de levandes andar.

Jag gick över nyvakna mardrömmar

men tog ett steg bakåt för att komma bort från den monotona rytmen.


Jag gick över förkolnade skobeklädda lik som hostade sot på mitt ansikte.

Jag gick över tusentals evigheter av förlorade illusioner

som klamrade sig fast vid paralyserade statyer av frusna stenar.

Jag gick över den tomma ytan på en akvarellmålning

som skulpterade ett ansikte utan konturer av liv.


Jag gick och gick

ett steg här och ett steg där.


Jag gick barfota men med högburet huvud

över en tjock bunt uppbrända dikter.

©Margareth Osju

Minns mina minnen

Minns mina minnen

 

……där fönsterna alltid står vidöppna.

 

en skoluppsats och en multiplikationstabell
några oläsliga rader på en väggalmanacka
några ord på ord i ett kortfattad brev
en minnesdikt i en tidskrift
goda råd i nödens stund
ett bakverksrecept

allt fäst med knappnålar på minnestavlan.

På de provisoriska madrasser nära vedspisen,
med avslagen doft av aska
fanns inga besked antecknad,
bara en avsliten klockkedja av silver
och ett gammalt timglas med sprucket glas
och avrunnen sand.

En trädgårdsalmanacka var tejpad på skafferidörren.
Gammaldags porslintallrikar, insmord med intorkade matrester,
stod kvar på diskbänken.

Det fanns inte längre undangömda ansikten i händerna,
eller kända skurhänder inristade i kakelplattornas fyrkanter
bara en rutig oanvänd kökshandduk som hängde på vädring.

Fridfullheten genom det öppna fönstret,
med sin doftande sfär av syrener, rosor och kaprifol
med det nedtrampade gräset och susande lövverk ingav en falsk känsla av fabrikstillverkad föreställningsvärld.

 



För sent kom jag till sommartorpet,
en gråmulen regnig dag,
när körsbärsträdens blommor hade blommat över.

 

©Margareth Osju


2003-04-23

 

Mars

Mars

III.

I spirande stunder, med stigande sav, lynniga mars.
Årets mest förrädiska tid, återfödelsens under,
som pockade på allas odelade uppmärksamhet.
Första senvinterregnet dansade tyst för sig själv
föll till marken och markerade att vintermörkret
snart i drömmande sömn skulle färdas.

 

Trötta ben blev åter unga på nytt, ett visset fjolårsstrå flöt i land
det var vårligt varmt i luften och vinden smeksamt len.
Ur den frostbitna marken, livsandarna vaknade,
tulpanerna , krokusar och morgonstjärnorna knoppade fram med sin prakt.

 

Många tecken stod i kö, tätt intill vid var sin hemkvist,
gräset växte sig starkt över den svarta myllan.
Vitsipporna lyfte på fjolårslövens viljestarka täcke
för att insupa solen under hasselbuskarnas skugga.
Spindelnät vävdes, förbättrades, av flitiga spindlar
allt för ett levnadsmål, allt för en kvällslig supé.

 

Färdkamrater i vårlig skrud släckte sina torra strupar,
med mogna droppar av vibrerande liv,
med förmiddagarnas regnskurar,
från vindskakade regndroppsfyllda löv.

 

Igelkotten lämnade sitt trygga bo,
bland nerfallna kvistar och krattade löv
och smög osynligt in i skogen,
på sina små svarta fötter.

 

Vintervilans uppbrottsstund
nu var våren äntligen här.

 

ur Årstidernas kalender Margareth Osju

Vandring i sot

Vandring i sot

 

Vi gick igenom dörren till en av dessa askgråa rum

vars luft var färgad av sotfragment

som kom från tusentals befruktade kränkningar

av sönderslitna kärlekslågor.

En eldklot som släcktes med bortskrapade avskedstårar

i sin utmattade likgiltighet.

 

Och vi nästan kvävdes av att andas in den utandade luften

från dessa uttröttade som levde i sin värld av uttömd sorg

där de låg i sina ensamma sängar med våta spår efter nattliga besökare.

 

De som tappade förmåga av att ge sin kärlek.

De som drack ihjäl andras törst.

De som tog allt för givet

på sin jakt efter substitut för kärleken.

 

Själsvältens och ensamhetens ådrar

vakade över den neonvakna staden

där vi gick genom skuggorna

och öppnade dörrar efter dörrar

för att hitta en plats att sätta bo.

 

ur Solförmörkelsens era/Spår av sot

Kap V

Margareth Osju

Beslutsprotokoll

Beslutsprotokoll

Beslutsprotokoll från vårplaneringens första sammankomst

 

Plats: SÖDRA PARADISPAVILJONGEN.

 

Datum: 20XX-01-30

 

Tid: 24.00-08.00

 

 

§1. Ordföranden öppnar mötet och önskar samtliga styrelsemedlemmar varmt välkomna.

 

§2. Vintern befalles att förberedda klart sitt tillbakadragandet och glöm ej att boka resa i god tid till kallare bredgrader. Snödropparnas har redan kommit, så sätt lite fart.

 

§ 3. Nattfrosten befalles att börja förberedelser för sina sällsynta besök och glöm ej att kontakta vintergatans sekreterare för vidare instruktioner.

 

§4. Videbuskar, var observanta på att när tjälen går ur marken så kan ni låta era mjuka videkissar

komma fram. Blommorna är viktiga för humlorna när de vaknar.

 

§5. Vårtbjörkar och hasselbuskar, förberedd er, för att det snart är dags att spricka ut. Tänk på att hasselbuskarnas vackra röda blommor också kategoriseras som vårens första tecken.

 

§6. Tussilagon, kom fram! Era blommor ska lysa som små solar bland alla vissna löv på marken redan i mars. I vissa ställen ska även de ryska blåstjärnorna, Scilla, lysa med sin prakt.

 

 

§7. Talgoxar och gråsparvar,

sånglärkor, starar, tofsvipor,

koltraster och bofinkor bör snarast anmäla sig till vårkänslornas vårkonsert!

 

Det är nu dags för er att putsa fjädrarna, kvittra dagliga serenader för att locka till sig var sin tillkommande.

 

Måste naturen erinra er att det är dags att få vårkänslor?

 

§8. Hangrodor, så fort vattenpölar blir isfria , förberedd grodkonserten . Träna ert kväkande väl, så kommer ni att locka till er de honor ni åtrår.

 

§9 Gäddor, simma in mot de översvämmade strandängarna för att delta i parningsleken.

 

§10 Harar, var ej hariga. Det är snart mars månad. Dags för parning. Se så, ut och jaga med er.

 

 

§11 Människoandar, er uppgift blir att få människorna att vakna ur sitt slummer och se om de är lyhörda nog att höra fåglarnas kvitter ur naturens regelbok Paragraf 889

 

"Se till att de stänger för i år

den briljantbeströdda isiga dörren

för att låta vinterns vintertrötta sinne

gå till välbehövligt semester.

 

"Se till att de öppnar för i år

förnyelsens dörr så att vårens andetag

kan svepa in för att väcka björkens ljusgröna blad ur sitt vinterslummer.

 

"Se till att de, när vårens första krokus visar sig

förbereder föreplanteringar av de blomsterlökar som ligger i vinterdvala."

"Se till att de bönder som ska plantera till vårens första potatis är observanta så att rätt värme råder och ingen risk för frost finns."

 

§12A Övriga frågor:

Beslut rörande krigshotet.

VIKTIGT INFORMATION.

Läs noga den medföljande protokoll nr 1B.

Extra styrelsemöte väntas vilken dag som helst.

 

§13B. Beslut angående människornas hälsa, vårförälskelser , vårdepressioner mm, se medföljande bilaga nr 856-895

 

§14 Kort referat ur vinterns avskedsstal:

"Vinterns andedräkt insuper vårens strålande sol,

tackar samtliga styrelsemedlemmar för ett givande möte

och drar sig smältande tillbaka till sitt vinteride.

 

"Vi ses den dag när lönnarnas flammande färger

på mig kallar, susade den vintertrötta och ristade i paragrafbarken:

 

"om citronfjärilen är först så blir det en varm, solig och god sommar.

om nässelfjärilen är först går sommaren i regnets tecken.

 

§15 Nästa styrelsemöte: Valborgsmässoafton

Plats: SÖDRA PARADISPAVILJONGEN.

 

§16. Mötet avslutas.

 

Trevlig vår

och se till att så frö till vackra sommarminnen.

 

Styrelsens sekreterare vid tangentbordet

 

Ur diktsamlingen: "Uppdrag sommarskörd"

av Margareth Osju

:)

Minns du mig?

Minns du mig?

Känner du inte igen mig längre?

Jag var din sol i nattens timmar, fäst med spikar på snickarbodens vägg.

Jag är den lilla hemsnickrade dockskåpet som jag möblerade om varje söndagseftermiddag..

Jag föddes som docka under dina skapande händer med håret så lockig och ögon så blå.

Jag är den lilla prydnadsfiguren, med gyllene hår som brände sig blekt i solen.

 

Jag är den gamla smörfläckiga kokboken, vars sidor är fulla av älsklingsrättsanteckningar.

Jag är barndomens kantstötta tärning, som kastats så många gånger på det iskalla golvet.

Jag är den gamla spruckna kaffekoppen, som värmde mina iskalla händer under kyliga nätter.

 

Jag är den rodnande oskulden som klädde av mig den broderade klänning med pärlor, inför dina varma åtråfyllda ögon.

Jag är guldörhängen som tjuvlyssnade leende, på de kärleksord som viskades i mitt öra.

Jag är guldhalsbandet som omfamnade min hals mitt i kärlekslekens hetta.

Jag är den värdefulla vigselringen som ni slåss om att få äga.

 

Jag är en doft av gårdagens parfymflaskor i kristall.

Jag är konturerna av mitt eget namns signatur, på den gamla bibelns nöta pärmar.

Jag är den tysta rösten som sjöng duett tillsammans med mina idolers förföriga stämmor.

Jag är den nakna tavlan av solnedgången, där molnet skyddade nyfikna från insyn.

 

Jag är det fullkomliga mörkret i den svarta tavlan som hittades slängt på vinden.

Jag är kunskapsspillrornas blyertspennor i de gamla skolbetygen med de sirliga sigillen.

Jag är den barskrapade falna stjärnan, som blinkade tillbaka i pigtittarens spruckna spegelglas.

 

 

 

Jag är den hemdrivande längtan i vykortenas hälsningsfraser.

Jag är den tjuvaktiga skatan som gav mig den glittrande stenen i födelsedagspresent.

Jag är flickornas berättade hemligheter i den gulnade linnedukens broderier.

Jag är det gamla tummade fotografiet, en kvarleva från mina innersta drömmar.

 

Känner du inte igen mig längre?

Jag är alla dessa ting inristade med mina minnen.

Jag är bara några gamla utslitna föremål.

Ropa in mig.

 

©Margareth Osju

Plantera karleksfro

Plantera karleksfro

Plantera kärleksfrö

Täck kärleken genom att krypa tätt intill.

 

Januari /Februari

Beställ hem kärlekskataloger av poesi.

 

Planera vackra drömmar i romantikens färger.

Dröm i smyg om ditt hjärtans kär.

Fantisera i erotikens tecken.

 

Planera hur du ska våga så de frö som ska gro i steget till kontakt.

 

Mars

Förgro kärleksörter som får blomma på fönsterbrädan.

Börja med förplantering av väl utvalda känsloblommor som väcker mod.

Passa på att storstäda bort bitterhetens och självömkans dammråttor från hjärtats alla vrår.

Glöm ej att vädra ömhetstörsten och vårförälskelsens första kyssar.

I slutet på mars kan utslagen längtan, spenat och rädisor sås i varmbänk ute på täppan.

 

April

Beskär och gallra det sårade hjärtats dåliga självkänsla med varsamma beröringar.

Rensa bort resignation och apati med det utslagna modets kratta.

Kompostera orättvisans känslor och blanda dem väl med domeplantans frö.

 

Frösådd inomhus: glädjeplantan, längtans skratt, fnittermaja och penséer.

 

Förgro erotikblomman på ett ljust ställe.

Låt gärna ett par veckor gå mellan beskärning och omplantering så växten hinner anpassa sig.

 

Kärleksblommorna börjar kunna konkurrera ut olycklighetsogräsen, och det ser faktiskt litet frodigt ut på sina håll.

 

 

 

Optimistblomman bjuder redan på den första lilla skörden. Dags att skörda den så att plantan sätter i gång med sidobuketterna.

 

Maj

Beskär självkritiken och vattna med självacceptans en gång i veckan.

Luckra hjärtats jord, krattning av längtans land, rensning och plantering samt gödsling.

 

Nya rosor planteras, gamla beskärs när björkarnas grönska är på väg att le mot dig.

 

Rensa jordgubbslandet.

Gödsla godheten med omsorg.

 

Se också till att plocka bort negativa tankar som kanske fortfarande väntar på att slå rot.

 

Juni

Plantera ut förkultiverade växter som exempelvis erotikblomman, kärleksörten, känsloblomman, blomkål, glädjeplantan, längtans skratt, fnittermaja och penséer.

 

Plocka en bukett med sommarblommor: fridsamhetsblommor, värmeblommor, passionsblommor och ta några av nyfikenhetens vackra blad som pricken över i:et.

Köp hem en middag för två inbakad i varma leende.

Ring upp den som du håller kär och bjud kärleken till sommarfest.

 

Det är dags att skörda de första späda frukter som växer och gror med solens och kärlekens hjälp.

 

Schema för vattning under sommaren.

 

Juli

Ta tjuvskott av lekfullhet.

Kupa ömheten med omsorg.

Fortsätt gallra och luckra i kärlekslandet.

 

Augusti

Rensa jordgubbslandet, tag bort brustna förhoppningar, gödsla, plantera nya plantor.

Risk för frostnätter. Täck kärleken genom att krypa tätt intill.

Blocka en bukett med förföriska syrener som hjälper att stimulera till egen aktivitet.

Skänk kärleken en blomstrande augustiros som är ditt hjärta.

 

Vintergröna växter exempelvis förtroendeplanta vattnas ordentligt före vintern.

Gallra och beskär bärbuskar, plommon, körsbär. Plantera vintergröna växter och perenner.

 

Efter första frosten grävs vackra minnesplantor upp för vinterförvaring på torrt och svalt ställe.

Skörda frukten av sommarkärlekens drömmar, kärleksfrukter m.m. låt torka före förvaring i din själ.

Pelargoner tas in.

 

Lämpligt att föröka sig om längtan finns.

Lämplig tid att så minimänniskor för att skörda nästa höst.

Sätta vårens lökar.

 

September

Sätt plantor av kärleksväxter i stora lyckokrukor som tas in i oktober, låt stå i hjärtats kammare över vintern, planteras ut nästa vår igen.

 

Oktober

Sätt lökar till julblomstrande kärleksrus som tar bort julstressen från vardagen.

Beskär missförstånd i god tid innan det slår rot.

Stötta unga känslor inför vinterns ankomst.

Se över alla nödvändiga trädgårdsverktyg.

 

November

Utflykter i det gröna: plocka nostalgi, enris, kärlekskvistar, förstulna kyssar och medtag dessa till livets brunn.

Så och skörda den mogna kärlekens sötma.

 

December

Julgruppskyssar planteras med omsorg inomhus, jultulpaner, lingonris dekoreras med kärlekslustans planta för att värma julens ankomst av tvåsamhet efter den enskildes förutsättningar och behov.

 

Trädgårdsmästaren :)

© Margareth Osju

 

Ur diktsamlingen "Uppdrag Sommarskörd"

Den ultimata ensamheten

Den ultimata ensamheten
 

När jag är övertygad,
om att nattens tysta mörker har kommit
och huset har lagt sig till ro
går jag runt och släcker alla lampor
tänder ett stearinljus och sätter mig i min lilla vrå
frusen inombords drar jag täcket över mig.

När jag är övertygad,
om att ingen ser mig, lyssnar jag på sånger
som väcker för många gamla minnen
och låter masken falla som döljer mina hemligheter,
medan jag försöker lite tafatt att omfamna mig själv
när smärtan inombords gör som mest ont.

När jag är övertygad,
om att ingen kan störa mig i min ensamhet,
blundar jag och saknar någon vid min sida
och känner en skärande smärta av saknad.
Jag lutar mig framåt och kramar om mig själv
och försöker andas bort den ihållande tomheten.

 



När jag är övertygad att ingen kan se mig,
gråter jag tyst för att inte väcka någon
och försöker hålla om mig i min förtvivlan
medan smärtan river inombords.




När jag är övertygad,
om att ingen tar mig på bar gärning,
somnar jag utmattad och ensam på min soffa
och vaknar mitt i natten darrande av köld.

När jag är övertygad att ingen ser mig,
ligger jag klarvaken med trötthetens armar om halsen
vrider mig oroligt i sängen, timme efter timme
frusen inombords och inväntar gryningens första ljus.


Margareth Osju 2006

Tidsfrist

Tidsfrist

Tidsfrist


Över ett gammaldags virkade sängöverkast
ligger en kvarglömd inglasat fotografi med lånat drag av främlingars profiler.
På baksidan av det gulnade fotografiet står skrivet med osynligt bläck, händelser
av objudna gäster som levde i exil.


Asylsökare klampade in i ditt liv
och tvang dig göra det omöjliga valet
som nästlat sig in i varandras armar.
Ansikte som påminner om våra förfäder
passerade utan att efterlämna några äkta identitetshandlingar.


Du skulle behövas plåstras om med pessimistens svärta
innan du suddas ut i födslovåndor.
Termometerns kvicksilver är nollställd för att spränga gränserna
och på så sätt förgripa sig på skygga fripassagerares känslor,
även om dubbla haspen är på för att hålla obehöriga på avstånd.


Främlingar, utbrända av livets skuggor, fortfarande vilsna som flyktningar,
flyttade in i ditt liv och ingen av dem kunde ta ett enda steg tillbaka
utan att förlora deras sista halmstrå av hopp.


De, som inte bara var på tillfällig visit,
tvang till sig bostad utan permanenttillstånd i dig.
De som utnyttjades och förevigades av världssamfundets ögon
förstod att något gått sönder inom dig när du tvingades
bära deras bördor inne i din enda människa.


”Du står lätt framåtböjd mitt i en insektsvärm
och fäster blicken på marken för att leta efter spår.
Du gräver i den svarta myllan med bara händer,
vinden möter dig och sliter i spindelnäten i ditt hår.

Någonstans i skogen letar du efter blodstänkta spår
som ska leda dig till de främlingar som tog din tillit.
I dina ögon finns en sorg för det liv de levt
och skräck för allt det du själv varit med om."


Trots att det var länge sedan de försvann in i ditt rum,
letar du med gåtfull tystnad efter dörren som var ingången till tillitens ljusa rum.
Ett kvardröjande eko av krafsande fingrar
ekar i mjuka viskningar mellan träden:
”Den tillit du söker, kommer aldrig att låta sig fångas igen.”


Med varsamma händer, bara för att påminna mig om att du finns
skriver de döende boklövens grenar ett långsamt farväl till det oavslutade livet:
”Det perfekta mordet begås om du börjar leva om på nytt, utan att upplåna ditt eget liv."



Margareth Osju

Karleksdoft

Karleksdoft

Kärleksdoft


Ett rekommenderad brev anländer
i slutet av det långa sommarlovet
och månens sken som lyste upp sovrummet
släckte sin blick
för att inte störa
eller beröras?
av de läsandes leende läppar.

Kroppar av lättjefulla behag
fick nattens mjuka händer att svepa
in kärleken i en broderad sammetssjal
och svettens talande droppar reflekterade en fullständig frid
redan innan de har nått halvvägs i sin avdunstning.

En generande objuden spindel
lät bli att väva sina silkestrådar i hörnets mörkaste vrå
allt för att inte lämna spår
av sitt nattliga besök.

Brevduvorna som fnissande kuttrade hemligheter till varandras näbbar,
där de satt väl dold bakom kyrkans mörka pelare,
passade på att registrera det mörka rummets minsta rörelse av berörelser.

Doften av en nyutslagen ros
visslade till sig en vilsenkommen kyss.
och andades ut sensationsbenäget till alla som ville höra senaste nytt:
”Vet du, det rekommenderade brevet kom fram till slut!” 



Margareth Osju

Nyplockade blommor pa bordet

Nyplockade blommor pa bordet




Vid gryningen, bland diskade tallrikar och använda penslar,
sitter konstnären med cigaretten i mungipan,
försjunken i tankar, framför sin vita duk.

Motivet som skymtar så smått på duken,
visar upp konturer av tårögda ansikten,
inkilat bland böjningarna på en ärgig parkbänksrygg.
 
En fågel med utspridda vingar på väg att lyfta uppåt
står fruset orörligt och stirrar fascinerad på sin spegelbild,
betagen av skönheten som suddigt glänser i det gråblåa vattnet. 
Någonstans långt borta skymtar silhuetten av ett pansarklätt orakel i marmor
som står barbent med vatten upp till knäna och med ett kastspö i sin hand
i den vattenpöl som bildades av all gråt som föll ner igår. 
Vid horisontens sol står en cykel orörlig.
Skuggan av ett regnmoln , som njuter i det stilla solljuset, spelar saxofon.
En dansmelodi svävar in mot det gröna och regnbågsplittrar av liv.
Vinden vaggar stillheten till att ro. 
Vattenpölar klädda i purpur ligger sträckt över bordet
och fuktar det avklädda anteckningsblocket. 
Du fattar din penna och skriver i blyerts:
"Även nedförsbackar har en egen röst."


Margareth Osju